Min mormors historia - våra egna berättelser

Tack kära cultureller för ert engagemang och er generositet i att bjuda på era mormödrars historia! Det blev en mycket historisk :) kväll på Momma och man kunde riktigt känna tidsbanden tvinnas bakåt och också framåt mellan kvinnogenerationerna. Jag lovade att lägga ut era historier på vår blogg.

Vi talade också om bruket av blomnamn som dopnamn på flickebarn för sådär 100 år sedan och C hade letat fram dokument om detta.
Detta står att läsa om Pensea:
Pensée
Trädgårdsformen av styvmorsviol kallas på svenska för pensé Viola ×wittrockiana. Liksom Viola förekommer även pensé i olika former som förnamn. I Dödboken finns Pensée född 1916 registrerad samt sex kvinnor som hetat Pensea.). Att det senare namnet verkligen syftar på blomman pensé styrks av att två av dessa kvinnor hette Rosa Viola Pensea (födda 1907 respektive 1908), det vill säga de hade tre blomnamn i följd. Vid folkbokföringen 1890 registrerades ett fosterbarn,en flicka född 1883 i Stockholm, som Pensea Viola Tricolor. Andra varianter är Pensé,tre kvinnor födda på 1930–60-talen, och Penséa, tre kvinnor födda i början av 1900-talet.Det engelska flicknamnet Pansy förekom på 1880–1930-talen.

Runa Jönsson född 20 september 1909, död 2 mars 2000.

För en vecka sedan var det min mormors hundraårsdag – om hon hade levat. Min andra dotter Klara var väntad till hennes 85-årsdag, men kom till slut en vecka senare, den 27 september 1994. Jag kommer ihåg att min mormor kallade henne Anna-Klara ett tag, kanske ville hon att hon skulle heta det?

Jag har ju fått ha min mormor i livet ändå tills jag var 35 år, ändå är det inte helt lätt att beskriva henne. Jag vet att hon var född i en liten by i Jämtland som heter Gubbhögen, att hon fick namnen Runa Alfhild, född Holmberg (*20/9 1909), och att hon avskydde sina två namn. Hon hade en äldre och en yngre syster, de hette Berta Henrietta (*24/5 1904) och Maria Elvira (* 15/6 1908). Ytterligare en syster och en bror hade de, men de dog som barn. De hette Edit Maria (född 22/3 1903 dog 1/6 1903) och Erik Linus (född 23/2 1907 död 13/3 1907). Jag vet inte varför de dog. Jag kan inte minnas att min mormor berättade någonting om när hon var liten, utom en gång. Då var jag vuxen och mor till två döttrar. Jag var på besök hos Runa på servicehuset i Östersund där hon bodde de sista åren av sitt liv. Flickorna hade bomullsklänningar i svartvit bomull, de var sydda i en förklädesmodell. Runa tyckte att de var gammeldags klädda, så som hon och hennes systrar såg ut i början av 1900-talet. Då berättade hon en historia om när hon och Berta varit med sin mor på konditori. De måste ha varit på resa till den närbelagda orten Alanäs om de var på konditori. De hade suttit där och så plötsligt hade Berta kissat på sig, det rann en rännil ner från hennes stol och ut på golvet. Hon hade väl inte vågat fråga om var toaletten eller dasset låg och så gick det som det gick. Vilken skam! Det minnet lockade mina klänningsflickor fram, det var ju märkligt.

När min mormor var ung for hon till Stockholm för att arbeta som hembiträde hos en majorsfamilj. De bodde på Torstenssonsgatan 3 på Östermalm, inte långt från Strandvägen. Det var en stor sak, att åka till huvudstaden och ta tjänst där. Runa trivdes, familjen var snäll. På söndagarna fick hon följa med en bit på deras promenad på Djurgården, men efter ett tag fick hon vända hemåt och skynda sig att förbereda söndagsmiddagen. Runa hade date vid Svampen, ”jag hade snygga ben” sade mormor. Runas mamma dog när hon varit i Stockholm ett tag, hur länge vet jag inte. Då kallades hon hem av sin far, det var slut på stockholmstiden. Det sörjde hon mycket, hon tyckte om sta´n och hade gärna stannat kvar.

Hur hon träffade min morfar vet jag inte. Han var född i Gärdnäsbyn, en by vid Ströms Vattudal i norra Jämtland. Han hette Eric Jönsson och var ägare till en Ford. Kanske tog han en tur till Gubbhögen och gjorde intryck på Runa. De gifte sig. Jag vet att jag en gång tittade i Runas vigselring och konstaterade att de gift sig bara några månader innan min äldsta moster Caisa föddes – om hon inte var mycket för tidigt född. När jag sa det till mormor, så blev hon väldigt förnärmad och så pratade vi inte mer om det. Hon var djupt religiös, det var nog en skam det där med graviditeten och äktenskapet som hastade. Min morfar var också religiös, ingen av dem drack alkohol heller. De höll ihop hela livet, tills min morfar dog i cancer när han var 69 år. Jag var tio år då och minns hans sista sommar mycket väl. Men det är en helt annan historia.

Eric hade två bröder, Olof och Maurits, som också bodde i Gärdnäsbyn. Olof var äldst och fick ta över fadersgården. De andra två fick mark och virke att bygga egna hus på.
Min morfar byggde sitt mitt i byn, Maurits byggde ännu högre upp. Morfars och mormors hus låg nära byvägen, i en backe som kallades grisbacken. Morfar var hemmansägare, skötte skog och snickrade. Han var med och byggde byns kapell och trampade orgel som kantor där. Min mormor hade byns skolbespisning hemma i sitt kök. Skolan var i ett trähus alldeles ovanför kapellets klockstapel, bara femtio meter från mormors och morfars hus.
I källaren på mormors och morfars hus fanns en bakugn, först en vedeldad och så småningom en elektrisk. Där bakade min mormor tunnbröd som såldes vida kring.

När telefonen kom till byn hamnade växeln ett tag hos mormor. Där satt hon och flyttade banankontakter så att samtalen kopplades rätt. Växeln låg i det som kallades lillrummet innanför köket. Det var mormors sovrum sedan.

Vår familj firade ofta påsk hos mormor och morfar och så var vi där på somrarna också. I påsktid fanns det alltid gott om snö och vi pimplade småröding ute på Gärdvattnets is. Mormor eller mamma lagade till de små fiskarna i ugnspanna med grädde och smör. Vi fick potatis till, jag älskade verkligen det. Jag skulle gärna åka till Gärdvattnet igen och prova om det fortfarande går att få upp småröding. Mormor och morfar hade alltid tagit in en liten, fin björk i god tid innan påsk och ställt den i vatten i köket. När vi kom dit hade björken små ljusgröna musöron och jag och min syster fick klä trädet med fjädrar och påskpynt. Vi älskade det.
Långfredagen var en dag som ägnades åt att tänka på Jesus på korset och hans lidande. Såg vi på TV så var det kristna program som gällde. Jag kommer ihåg tavlan som hände ovanför finsoffan. Det var Jesus målad i milda färger, han knäböjde vid en sten och tittade så blid upp mot himlen.

Mormor bakade ”klickan”, det var toppiga hastbullar. Som vi älskade att äta dem med kall mjölk! Mjölken var speciell, den hämtades i en liten mjölkkruka hos mammas kusin Kjell som hade mjölkkor tillsammans med sin fru Elsa. Mjölken var fet och gul. Om mormor hörde att man hostade på natten ställde hon ett mjölkglas intill vedspisen för att jag inte skulle behöva dricka så kall mjölk på morgonen, det var inte bra för hostan. Det var så äckligt, tyckte jag. Jag försökte att hosta tyst för att slippa den spisljumma mjölken.
Mormor bakade apelsinrullar också och tunnbröd. Hon hade köpt en elektrisk platta i Norge. Den var stor och rund och på den kunde hon grädda mjukt tunnbröd inne i sitt kök. Så gott det var att äta de varma kakorna med smält smör!

När jag och min syster fick en liten skivspelare och några LP-skivor var mormor mycket intresserad. Hon tyckte om att sitta och lyssna med mig och min syster Anna, jag minns att hon särskilt uppskattade Djungelboken och att hon skrattade lika mycket som vi när vi busade och körde skivan på för högt varv så att alla pratade jättefort.

Somrarna i norra Jämtland var ljusa, jag minns så väl hur ljust det var på kvällarna och att huset, som låg i en backe, tog in mycket av det ljuset. Jag minns rummen och möblemanget, den stora kistan med prydnadsföremål och tennskålen med lock som innehöll karameller. En säregen möbel var en taffel, en sorts piano. Det var ett mycket vackert instrument. På det stod bröllopsbilderna på mina föräldrar och min äldsta moster och hennes man. Vi fick spela på taffeln ibland. Det fanns också en tramporgel, den var kul att spela på. Att dra ut knapparna och få fram olika ljud ur orgeln tröttnade jag aldrig på.

På söndagarna vid högmässotid satt mormor i fåtöljen och hörde på den radioutsända gudstjänsten. Hon satt och nickade lite med huvudet när hon lyssnade. Då fick man tassa på tå.

Mormor läste aftonbön med mig och min syster. Det var många vi måste be för, jag var rädd att missa någon släkting eller vän. När jag konfirmerades gick jag på läger i Gärdnäs och konfirmerades i det lilla kapellet. Jag fick en vit psalmbok av mormor och hon hade skrivit i den – minne av konfirmationen och så en referens till psalmen ”Jesus är min vän, den bäste.”

Mormor Runa hade fantastiska blomsterrabatter. Det var särskilt en stor rabatt som jag minns, mormor måste ha jobbat mycket med den. Det var den finaste i hela byn och som den blommade i den ljusa jämtländska sommaren. Där lärde mig namn på blommor och buskar som sibirisk vallmo, krollilja, ölandstok, bondsyrén och try. En gång när mormor rensade rabatten tappade hon sitt armbandsur av guld, det hittades inte förrän efter ett år. Mina föräldrar lät laga klockan och nu har jag den i min ägo, men den har stannat igen. Ibland bär jag den som armband.

Mormor var en sådan som satte sig i respekt, hon var rätt bestämd. Jag minns inte att hon kramades eller höll en i knäet. Jag var livlig som liten, tyckte hon. Min syster var lugnare. Jag fick inte hämta mormors strumpstickor, för hon var rädd att jag skulle springa och ramla med dem och köra in dem i magen. Anna, min syster, fick gå det ärendet. Mormor stickade alla våra grå yllesockor långt upp i åren.

När morfar dog flyttade mormor från Gärdnäs till en lägenhet i Strömsund. Där bodde hon och hjälpte sin syster Elvira mycket. Elvira var hårt ansatt av reumatism. När Elvira dött flyttade mormor till Östersund, där de tre döttrarna med familjer bodde.

Min mormor var rund. Min mamma har berättat att hon provade på att banta en gång, men det slutade med en depression och morfar blev förtvivlad.
Mor slutet av sitt liv blev hon liten, så liten som en fågel. Hon hamnade på långvården till slut när hon blev riktigt svag, men då var hon 90 år. Sista gången jag såg henne var hos så söt, men trött. Hon låg liten i sina lakan, med en röst som var svag. Det var inte min kraftfulla mormor som få vågade säga emot.

Uttryck som min mormor brukade använda var bland annat att ”en kvinna ska ha en egen plånbok”. ”Ska vi kaste kull oss över svartaste natta?” ”Kan du bevara en hemlighet?”


C:s mormor

Min mormor föddes andra torsdagen i juli 1902. Mommo var född i Norge. Det var viktigt för henne. Den svensk-norska unionen upplöstes 1905, så när mormor var tre blev hon verkligen norsk. Min mormor var mommo för mig och jag var Cia för henne. Titlarna övergick till marmor (gillade hon mest) eller mormor och jag var alltid Cecilia. Någon bestemor var det aldrig tal om.
Mormors mamma såg så spenslig ut på bild och dog 48 år gammal (1925) och jag tror att det var något med blodbrist. Hennes far var den förste Lødingen-fiskaren med ekolod. Det var hon stolt över.

Min mormor blev hushållerska i sin ungdom. Hon arbetade under många år hos en amerikansk diplomatfamilj i Bryssel. Hon tyckte att det var långsamt. Hon broderade för mycket och lagade amerikansk mat. Jag har kvar en del handskrivna amerikanska matrecept och några reklambroschyrer där bland annat vackra Hollywoodkvinnor beskriver sitt godaste bakpulverrecept. Den enda resten av Brysselåren blev plumpuddingen som brann blå av konjak kring juletid. Apelsinsmöret till var det godaste.

Min mamma ritade tekniska instruktionskartor på LM Ericsson och min mormor var min dagmamma. Att vara dagbarn hos min mormor innebar att jag fick åka runt sittande på dammsugaren när hon dammsög. Jag fick följa med i hennes dagliga rutiner, som att gå till ägg- och tablettasksaffären med ”dramaten”. Jag gillade att stryka mig mot hennes pälsar i garderoben och beundra hennes vackra knappar i lådan. Ritade gjorde jag jämt. Jag hade en egen hylla under den inbyggda soffan. På den soffan fick jag sova middag, fast jag inte var trött. Min mormor behövde vila och då fick man anpassa sig. Hon snarkade ljudligt.

Min mormor pratade svenska, med dialekt. Folk trodde att hon kom från ett engelskspråkigt land. Jag lärde mig norskans ”i fjor” istället för i fjol. För ”för ros skull” var ett annat uttryck som hon ofta använde. I övrigt älskade hon ordspråk.
P1 stod ofta på i köket. Lagom länge med tanke på batteriernas livslängd. Mest var det vetenskaps- och debattprogram, men ibland spelades någon xylofonjazz på någon annan kanal. En och annan gång var det barnradio, men mormors val gick före. Det är för övrigt samma transistor som jag har i mitt eget kök, än idag, numera utrustad med transformator.
Tänk vad många bjudningar jag har varit på. Min mormor tyckte om människor. Hon hade syjunta och en i övrigt stor umgängeskrets. Vi åkte till stan och besökte hennes väninnor som hade gallerhiss. Åh, vad jag älskade att åka gallerhiss. Än idag har jag absolut lättast att umgås med äldre människor.

Jag och mormor gick också runt i ”lumpbodarna”. De var dåtidens antikvitetsaffärer. Det var hennes dröm att få äga en lumpbod, men morfar sa nej. Likaså var det med hennes Volvoaktier som hon ägde. De skulle nödvändigtvis säljas, enligt morfar. Det där brukade hon skoja om. Det där störde henne nog. Hon trodde att hon hade blivit rik om hon hade ägt dem. Hon samägde en bil, men inte tillsammans med morfar. Hon ville kunna röra på sig, trots att hon saknade körkort.
Mormor umgicks oftast med yngre människor. Hon var en nyfiken person som aldrig beklagade sig.
Min mormor var den stränga och min morfar den snälla. Det var så jag uppfattade det hela tills morfar dog. Mormor grät och vi fick sova i bäddsoffan med henne. Det var så konstigt, för mormor var alltid stark och så skulle vi ligga i bäddsoffan så att hon kunde sova. Kanske var det på det viset att vi behövde hennes tröst och det var vi som behövde få sova över. Hon klädde sig sedan mest i svart och när man tyckte att nu kunde hon väl lämna det svarta, så sa hon att det var stiligt med svart. Hon började med svart långt innan hela Stockholm övergick till svart. Hon satte sin egen standard. Både jag och mina döttrar har mycket i svart. Det kommer helt säkert från henne. Det stiliga.

När min morfar dog började min mormors nya självständiga liv. Det liv som hon var van vid sedan tidigare. Man ska komma ihåg att hon gifte sig vid 37 års ålder. Min mormor ville aldrig flytta med småbarn till hus. Hon ville bo kvar på Styrmansgatan. Det där med att flytta var möjligen ett påhitt från min morfar, som säkert ville jämföra sig med sina inflytelserika storebröder. Villaområdet var öde. Hon skrev en berättelse för kommunen när den fyllde jämt. Då förstod jag på fullt allvar hur ensligt området var till en början. Det där lantliga hade hon förmodligen inte mycket till övers för. Efter min morfars död påbörjade hon, i sitt inre, förberedelsen av en flytt, som hon tack och lov genomförde tolv år senare. Hon orkade vid 83 års ålder inte längre med sin trädgård. Det var inte alla som förstod det valet. För en gångs skull bestämde hon helt själv och blev delvis ifrågasatt för detta.
Trädgården som var min morfars ögonsten, tog hon över med bravur efter hans död. Gjorde den till sin. Yviga vitsippor som man fick slänga sig i om våren. Gav bort krispiga pärlhyacinter. Vårdade pioner i njurformation och torkade penningar inomhus. Ringblommor och krasse vid en vattenspegel, som var skapad av ett nedgrävt ljusgult handfat. Hon lade olika äppelsorter i separata lådor och förvarade dem i den kalla gröna lekstugan. När sommarlovet var över, fanns det rader av fingerborgsstora hallon. Hon bjöd på inkokta plommon med en skvätt ovispad grädde eller krusbärskräm med dito tillbehör. Det skulle mildra det sura. Grädde var bra till allt.
På våren fästes en gammal plåtburk, med hjälp av ståltråd, kring björken. Hon skar ett snitt. Det var bra att dricka saven. Ljummet vatten eller potatisvatten var en bra start på dagen. Kamomillte till natten. Jag har också hjälpt till att plocka daggkåpor, som hon kunde ha till te. Hon hade en full bokhyllerad med örtlitteratur. Man förstod inte vad allt skulle vara bra för och man förundrades över hur lite mat hon åt. Hon kunde stå vid spisen medan vi andra åt av allt gräddstuvat. Bakverk var visserligen hennes passion. Hon blev mätt. Gammalt bröd var bättre än nytt. Jag trodde att hon köpte gammalt för att det var billigare, men hon hävdade att det inte kändes bra för magen att äta ogräddat bröd. Jo, hon tyckte att butiksfärskt kunde kännas så. Jag har börjat hålla med henne.

Min mormor var statist och släpade en gång med mig på en audition för en filminspelning. Olle Hellbom hjälpte en annan regissör att bedöma. Jag fick bland annat visa att jag kunde vakna. Som 12-åring kom jag tvåa, trots att jag aldrig hade brytt mig ett enda dugg om teater. Det där har betytt jättemycket för mig senare i livet. Jag är uppfostrad enligt principen att allt är möjligt om man vill. Jag tror på fullt allvar att jag kan blir Sveriges statsminister om jag vill, men jag vill inte. T.ex. när jag var liten och låtsaspratade utrikesspråk, så sa hon med emfas att jag hade talang för franska.

Min mormor hade alltid jordgubbsfrossa på sin födelsedag, den tionde juli. Norska och svenska släktingar ville alltid glufsa jordgubbar på vårt lantställe. Det var så jag såg det, men mormor var generös mot andra, så det fick bli som mormor ville. Mot sig själv var hon snål. Man skulle tänka på hur ören kunde bli en krona eller ännu mer. Så kunde man bli rik. Men hon hade sina laster. Köpte ofta tyg på stuv och sydde den ena kreationen efter den andra. Ofta var det svarta eller svartvita plagg, ibland i helt galna färger. Hon hade egen stil på kläderna. Sydde efter ett mönster och ändrade efter mode eller behov. Hur många klänningar hon hade vet jag inte ens. Ett enda par byxor tror jag att hon ägde. De skulle hon ha om hon friluftade sig. Skidor kunde hon åka och hon åkte gärna till Norge och skidade med mig. Bara på längden förstås. Vi åt färggranna dallerpuddingar och jag skulle tävla.

Hon var verkligen seg, det fanns liksom inget stopp på hur mycket ”ris” (björkris) hon kunde plocka för att hålla landet-tomten fin. På landet fanns till en början bara gasolspis, så hon fixade med allt. Morfar var klen efter sin hjärtinfarkt och sina lungembolier, men mormor hon ångade bara på. Klöv ved, krattade och allt annat som kunde tyckas tråkigt.
Ett privilegium jag hade var att beställa kläder. Man köpte ett tyg och mönster för att hon skulle sy upp. Det var underbart. Tack mormor!
Hon hade också ett stort behov av att läsa. När hon inte hade något att läsa kunde hon ta en bok vilken som helst bara för att läsa. Det var så tacksamt att ge henne nya böcker, som hon bara slukade. Hon verkade gilla allt.

Min mormor kunde hålla tal både på svenska och på engelska. Hon var stark och modig när hon höll tal. Det var kraft i henne. Föreningar ville ha henne med. Hon spred kraft. En person folk ville omge sig med. Hon har också varit extramamma till flera män. Hon lyssnade på dem. Sa väl valda ord. Hon brydde sig.

Hon ville gärna bli sjuksköterska, men istället arbetade hon hos hovtandläkaren. Det var så långt hon kom innan hon fick sin första dotter, min mamma, vid 41 års ålder. Hon brukade säga att hennes läkare sa att det fanns ett par andra kvinnor där i stan som fick barn i den åldern. Hon sa ofta till mig att jag skulle skaffa barn tidigt. Man skulle inte vara så gammal som hon var när man skaffar barn. Jag förstod inte riktigt vad hon ville ha sagt med det. Hon ville kanske bli mormorsmor och det hade varit möjligt, men min man ville annat.

Jag brukar undra varför hon inte gifte sig med den yngre mannen hon kände som 30-åring. Det var så mycket som hon inte berättade. Oviktiga saker behövde man inte orda om tyckte mormor. Man skulle inte lägga energi på sådant.

Min mormor var rynkig och hade ringar under ögonen. Jag hade också de där ringarna och man sa att jag sov för lite. Jag sov så mycket att jag omöjligt kunde somna klockan sju. I själva verket var de där ringarna ett norskt arv. Det blev inte bättre av att jag satt i kvartslampans (”sollampan”) sken med ett par svarta skyddsglasögon. Min mormor såg alltid gammal ut. Hon var 63 när jag föddes. När hon var ung var hon snygg med brunt lockat hår och utställningsmodell hos fotografen i Västanfors. Mormor hade snygga tänder och frågade man hur det var möjligt så var det bara så. Sedan när hon låg på sin dödsbädd fick man äran att borsta dem under rinnande vatten i handfatet. Så där var det med mycket. Man visste liksom inte allt. Det var en gloria kring henne.
Mormor gick hem i alla läger, men vi som var henne närmast visste när hon inte gillade någon. Hon blev mer bestämd på ett vis. Artig var hon alltid och skulle aldrig säga ett ont ord, men vi visste precis hur hon hade placerat personen. Hon var alltid tillgänglig för sina barn och deras respektive. Det ingick att behandla respektive med full respekt. De var en del av familjen. Det kunde ha bättre status än hennes egen avkomma. Men det blev annorlunda om respektive behandlade oss illa. Då var hon inte lika välvilligt inställd. Vi var hennes allt.

Hon avgudade min man. Han var perfekt på alla sätt och vis. Han kunde berätta om något kring vårt förhållande och hon tog genast hans parti.

Min mormor, hon reste och reste när morfar dog. Hon fick inbjudningar som hon sällan tackade nej till. Till slut sa hon nej och passade istället väninnans hund när väninnorna var ute och reste. Hon var nog inte så bra på att säga nej, men hon beklagade sig inte så man uppfattade att alla nya saker var som ett enda stort äventyr för henne. Ett äventyr var att spela senildement på film, en sjukdom hon tack och lov aldrig fick. Hon var glasklar när hon dog två dagar efter Annandag påsk 1989. Hon dog i sviterna av en för sent upptäckt grovtarmscancer. Sådant man kan få om man äter för lite grönt och för mycket sött. Slikt öde kan vara värt att drabbas av om man formligen älskar sirap på gamla limpsmörgåsar.

Min 107-åriga mormor är ofta med mig i livet! Det spelar ingen roll om hon sitter på en pinne. Hon är i mångt och mycket min förebild och vägvisare.


Doris Viola Linnea Pensea

Min mormor föddes den 30 juni 1911 och hon döptes till Doris Viola Linnea. Doris skulle komma att få ett rikt liv, i alla fall på händelser. Hon genomlevde två världskrig, från häst och vagn till biltrafik, förste mannen på månen, datorns tillkomst och Internet och ett millennieskifte. Och kvinnlig rösträtt och barnagans försvinnande. Jag mötte henne första gången på BB och av det minns jag ingenting, men hon älskade mig från första stund, blev min gudmor och Gud vet att hon var mig närmare än min mor många gånger. Hon var också min brors mormor, men nu skall jag berätta om mormor och jag.

De första minnena jag har av henne var från hennes lägenhet på Långvinkelsgatan nära Kärnan i Helsingborg. Ett litet kök till höger, en hall, ett sovrum rakt fram och ett vardagsrum till höger. Ofta var det middagar där, ibland långtråkiga för oss barn. De vuxna rökte och åt och drack i oändliga timmar, men det var mycket skratt och musik. Bofinken Knut minns jag från Telefunken-radion i köket. Och Sånt e livet. Mormor hade randiga koppar i svart och vitt, de var moderna, i dem fick man varm choklad. Mormor lagade god mat, litet gammaldags och ofta kokta grönsaker till. Efterrätt kallade hon Rätterätt och sade då alltid att hennes son Anders alltid sade: ”Mor, jag är mätt på det (huvudrätten) men ente på de!” (desserten). Det var ofta persikor på burk med vispad grädde. Det fanns alltid After Eight och ett barskåp med likörer, whisky och gin och tonic.

När man kom in i hallen hängde en spegel med guldram. Jag har ett foto taget av mig när jag står i mitt röda nattlinne och borstar mitt hår – jag är lycklig för jag har åkt tåg alldeles själv till mormor från Lund. Framför spegeln en vacker byrå med en skål i vitt porslin med lock på – i den fanns det alltid mintchokladgodis i pastellfärg.

Mormor var äldst i en systerskara på fem döttrar. Doris, Greta, Gunnel, Karin och Elsa. Greta flyttade till Köpenhamn och rökte cigarrer och Gunnel bodde i Perstorp med Bo, Karin är liten söt trollmor och Elsa var söt och glittrig och sålde fina kläder på H&M i stan. Jag tror att systrarnas föräldrar drev lanthandel. Det finns ett foto på mormor och systrarna. Hon hade vit klänning, långa ljusa lockar och band i håret, så charmig. HO berättade att när hon skulle presentera sig i skolan, hade de andra så fina många namn och hon lade till Pensea för att det lät så bra: Doris Viola Linnea Pensea. Jag tror att hon var en duktig flicka, som ibland for rätt illa inombords. Deras far lämnade sin fru för en annan. Detta fick jag inte veta förrän i vuxen ålder. Den andra var en kvinna som flytt kriget i Europa och kommit till Sverige med sin son. Mormors far flyttade med kvinnan och sonen till ett annat hus, inte långt därifrån. Det var en skam för den övergivna frun och de fem döttrarna.

Mormor gick i skola i Laholm, hon sade [la:holm] och [mo´rötter]. Och LagaNisåÄtaVi. Hur det kom sig att hon var på polisstationen i Hörby vet jag inte, men hon träffade min morfar där. Hon serverade kaffe och kakor och blev kär. De fick tre barn i rask följd: Berit, Anna-Lena och Anders. Morfar Axel drev ett åkeri och hade hästar. Mormor försökte hushålla med de pengar som blev över när Axel inte festat upp de mesta eller bjudit på middagar, som mormor fick laga. Hon hade ransoneringskuponger att köpa socker, kaffe och bröd för och ibland räckte de inte till. Axel var inte alltid så snäll, min mamma fick kliva över hans ben och säga ”Far, får jag går förbi?”. Det skedde en olycka i trafiken som min morfar var vållande till och han bestämde sig för att aldrig mer dricka och gick med i MHF, Motormännens Helnykterhetsförbund.

Mormors barn blev sjuksköterska, hushållslärare och åkare/ridsport. Äldsta dottern var beslutsam och framåt och gifte sig med en bonde. Mellandottern var charmig och präktig och gifte sig med en flygledare. Den yngste, sonen, en spelevink och entreprenör som gjorde många hyss och gifte sig med en jurist och ryttarinna. Det var nog ingen enkel syskonskara att uppfostra. Döttrarna for på dans tidigt och hade svårt att veta om de skulle fara till Amerika eller inte. Till slut blev de duktiga flickor, uppvuxna med Vi tonåringar, Husmodersidealet på 50-talet och Dr Spocks barnavård när de fick barn. Säkert var Doris och Axel stolta ändå.

Mormor vävde. Dukar och handdukar och vävnader och hon broderade. Hon målade porslin. Jag har fortfarande hennes fruktfat till julen. Hon var ganska klädmedveten och hade alltid högklackade skor och fina kappor och hattar och handväskor. Hon sade ofta: ”Vill man vara fin får man lida pin” eller att det var roligt att vara ”pippinett” ibland. Hon använde läppstift, knallrosa eller rött och målade naglarna.

Min mormor bestämde sig för att skilja sig. Det var ovanligt då. Hon väntade tills den yngsta dottern, Anna-Lena, min mamma, hade gift sig den 13/7 1963. Min mamma och pappa fick inte ha alkohol på sitt bröllop för morfar, han var ju MHF:are och man gjorde som han sade. Pappa fick också lova att för att få gifta sig med Axels dotter skulle han se till att hon blev klar med sina studier först. Mormor var 52 år precis fyllda och hon lät meddela den sedan 2 veckor nygifta Anna-Lena att hon nu skiljt sig och flyttat ifrån Axel. Hon tog bara med sig det nödvändigaste och det skulle komma att bli svåra år för henne. Hon tog arbete som allt möjligt, men efter några år när Anna-Lena blivit hushållslärare ordnade dottern arbete åt henne, mor Doris gick in som vikare för Anna-Lena när hon var mammaledig med sin förstfödda, dottern Anne Charlotte. Mormor arbetade till pensionen.

Hon träffade kärleken igen! Harald, en lång ståtlig man. De gifte sig i Helsingborg, mormor hade knallrosa thaisidenklänning, kortkort och fräcka sextiotalsglasögon. Jag minns Harald, fick en docka med blont hår av honom i julklapp. Men lyckan blev kort; Harald fick en hjärtattack, eller om det var hjärnblödning, och dock knall och fall. Mormor blev ensam och ledsen, ganska länge. Hon tillbringade somrar med oss på Söderåsen, där hon tidvis bodde. Hon var ute i skogen och gick med en träkäpp, plockade kantareller och blodriskor och drack kaffe och solade och jagade tjurar och badade i Skälderviken med oss. Hon var ganska kul! Och lärde oss spela canasta.

Men hon började resa, var reseledare på bussresor i hela Sverige, hon reste bland de första på chartersemester till Mallorca och Kanarieöarna, hon reste själv eller med vänner eller med Elsa. Jag fick följa med en gång! Jag var 10 och vi åkte till Gran Canaria. Jag flög för första gången, badade i Atlanten för första gången, var på restaurang och smakade bläckfisk för första gången, träffade en kompis på stranden, såg mormor litet salongsberusad och skrattig. Jag lärde mig att litet Underberg på morgonen är bra för magen och att man inte fick sjunga före frukost, inte heller lägga nycklar på bordet. Man fick inte gå ut förrän man varit på toaletten och gjort stort på morgonen, ty det skulle man vänja kroppen vid varje dag. Elsa och Doris solade och flörtade med svartmuskiga karlar och det luktade sololja Piz Buin. Mig kallade de för PippiLotta eftersom det stod Lotta i sammetsblått på min gula T-shirt (det var Pippi Långstrump).

Vi reste också till Marocko, men då var jag stor, nästan 16 och det var i februari i 9:an. En vecka i Marrakech och en vecka i Agadir. Vi åkte skidor i Atlasbergen och drack mintte och såg magdans och drack aperitif med två stockholmska bögar på deras balkong och mormor lät mig följa med Omar en kväll, en gubbe som skulle visa mig Agadir by night (hur vågade hon??!!). Omar lärde mig att Merhaba betyder välkommen och att OBEY betyder lyda på engelska och att DET är något jag borde lära mig. Jag tänkte att DET vill jag ALDRIG göra.

Mormor hade en man till, Kalle. Han körde en röd Ford Granada och bodde i ett stort hus. Han kallade Doris för Dodda och det tyckte inte jag om, det var finare med Doris. Det tog slut sen och mormors vänner började plötsligt bli sjuka, gamla och dö. Hon blev trött och nere. Hon började spela bridge! Nu fick hon äntligen använda sin pigga hjärna och vann hela tiden, hennes namn stod i tidningen. Minns inte i vilken ordning, men mormor hade en tumör, som opererades bort, hon föll och fick hjärnskakning, hennes knä pajade och hon fick det utbytt, hon fick bröstcancer och hade en protes i sin BH och hjärtat orkade inte så hon fick pacemaker. Ja, vet inte om det var allt – men hon var oändligt tacksam att sjukvården gått så framåt och bara fortsatte att njuta av livet. Vi turade till Helsingör och åt ”pillede rejer”, drack ”citronvand” på båten och åt ”is med flöde” i gränden.

Hon ville mig väl. Hon önskade mig kärlek, något hon själv inte alltid lyckats fånga. Hon skrev i mitt poesialbum ”Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta.” jag har älskat och hatat henne för de orden. Själv förlät hon inte sin dotter Berit, som tog sin fars parti vid skilsmässan och de hade nästan ingen kontakt sedan 1963 tills mormor dog 40 år senare. Varför? Mormor gav mig lyckosparkar när jag skulle på fest, men om någon kille gjort slut var det alltid mitt eget fel: ”Du måste rannsaka dig själv, något måste du gjort fel.” Usch, vad jag var arg och ledsen på henne då.

På äldre dar var hon trött och nere. Hon blev mer och mer ett barn, tjurig och fnissig och ledsen och arg och leende. Hon bodde ett tag på ett vårdhem, men det var för människor i livets slutskede och hon skulle inte dö! Jag minns att jag åkte dit flera gånger och tog på henne kläder för hon satt och frös, klippte hennes tånaglar för ingen annan gjorde det, tog på henne strumpor och myskläder och varma filtar. Hon satt bara i ett tunt linne i en fåtölj och bara frös när jag kom. Jag matade henne med choklad och hon somnade som ett barn.

Mamma lyckades få in mormor på ett sjukhem Burlöv och hennes lägenhet i Helsingborg tömdes på sina saker. Sjukhemmet var fantastiskt. Personalen, de andra boende, den lilla trädgården med vatten, biblioteket, matsalen, maten, mormors rum och att hon fick duscha när hon ville. Mamma cyklade dit varje dag och jag hälsade på henne ofta. Vi körde ut mormor i solen till koloniträdgårdarna och hon hade vita linnegardiner i fönstren och hon log. Hon ville att mamma skulle vara snäll mot sin snälle man Karl-Axel, som varit så underbar och stått ut med mamma i så många år. När mormor skulle dö, hade hon pratat mycket om hur hon ville ha det. Hon ville kremeras och ligga i minneslunden, så att ingen skulle behöva sköta hennes grav. Det var en vacker begravning och minneslunden rymmer hennes själ, liksom att vi alltid talade om att i himlen sitter man på ett moln, dinglar med benen och äter jordgubbar. Jag lovar att hon satt där och dinglade, när pappa kom dit i 2 juni 2009 och att hon sitter där och dinglar när vi andra kommer dit. Jag kommer att ha med mig nya, solmogna jordgubbar och vi skall dingla ben tillsammans.

Jag älskar dig mormor. Du var så häftig fast du var så duktig och präktig, du tog ut svängarna, var nyfiken, älskade om du hade lust och lydde inte alls och du njöt av livet. Det gör jag också och det har du lärt mig.

Din guddotter, Barcelona 30 september, 2009