December-culturelle
Då var det dags för Läslustan igen!
Regnet dryper, mörkret har fallit.
Men ljusstakarna lyser och tomtarna tittar fram.
Huset längtar efter Läslustan-cultureller och nya böcker att djupdyka i.
Vi ser fram emot recensioner och nya böcker att krydda tillvaron med.
Själv avslutade jag min bok igårkväll söndag. Jag fick lov att gå upp ur sängen,
tända ljus och avsluta bokens sista 40 sidor, för det var en av de bästa böcker jag läst på långe. Om den skall jag berätta.
Brasan skall tändas och mat skall serveras, välkomna kl 18.00!
Post är på väg också, men nu lyckades jag kanske bjuda in denna väg också.
Tänk på att vägen och riktningen hit är densamma, även om ingenting är sig likt mer i mitt lilla centrum. Uttryckte jag mig tillräckligt tydligt och tillräckligt kryptiskt nu, måntro?
L8
Regnet dryper, mörkret har fallit.
Men ljusstakarna lyser och tomtarna tittar fram.
Huset längtar efter Läslustan-cultureller och nya böcker att djupdyka i.
Vi ser fram emot recensioner och nya böcker att krydda tillvaron med.
Själv avslutade jag min bok igårkväll söndag. Jag fick lov att gå upp ur sängen,
tända ljus och avsluta bokens sista 40 sidor, för det var en av de bästa böcker jag läst på långe. Om den skall jag berätta.
Brasan skall tändas och mat skall serveras, välkomna kl 18.00!
Post är på väg också, men nu lyckades jag kanske bjuda in denna väg också.
Tänk på att vägen och riktningen hit är densamma, även om ingenting är sig likt mer i mitt lilla centrum. Uttryckte jag mig tillräckligt tydligt och tillräckligt kryptiskt nu, måntro?
L8
Kommentarer
God jul allihopa, mys och läs!
Här några ord om ”Mödrar och söner” av Theodor Kallifatides:
Ramen är romanens, men jag frågar mig om den inte ändå är en biografi. Titeln anger att det handlar om relationen mödrar och söner, men det visar sig mest handla om Kallifatides egen roll som son med en åldrig mor.
Märkligt nog är det fadern som är centrum i boken. Han är död, men har efterlämnat handskrivna ark med berättelsen om sitt liv. Dessa ark är Kallifatides följeslagare när han reser ner till sin mor i Grekland under några dagar med ambitionen att skriva en bok om henne medan hon är i livet. Det blir en tät väv om faderns, moderns, broderns, Theodor Kallifatides och andra nära och käras liv. Skrivspråket är enkelt och mycket vackert. Det är en bok med mängder av kärlek i och beskrivningar av enkla skeenden under en enda vecka i moderns lilla lägenhet. Jag kan se framför mig hur hon rensar bönor, lagar mat, bakar kakor, hur det känns att sitta och röka pipa på hennes balkong, hur lakanens sträckning smeker ryggen på den njutningsbart hårda bäddsoffan, hur brodern tutar uppfordrande i sin bil nere på gatan.
I detta lilla vindlar sig stora och mäktiga öden in. Det är svepande penseldrag med fattigdom, främlingskap, skuldkänslor, men också idyll och livsnjutning. Det handlar om två världskrig, om juntatiden, om emigration, sjukdomar och död.
Det är Kallifatides 38:e bok och kanske kan vi här skönja något av försoning – försoning med det egna livsödet, ett slut på frågan om vem han skulle ha blivit om han inte lämnat sitt hemland.
”Mitt liv var som det var”, skriver han.
Jag njöt av denna läsupplevelse, fanns med i lägenheten och berördes av de livsöden som beskrevs, fick inblick i hur det kan vara att byta land och kultur och hoppa däremellan. Att läsa denna bok var som att dricka ur en porlande bäck.
M