Juni-culturelle sommarläslusta
Om man googlar på "läslusta" får man upp mer än 700 träffar. Den enda träff som räknas för oss i ämnet är den som vi ska ha hemma hos mig på tisdag den 3 juni. Jag hoppas att du har en läsvärd bok och god aptit på mat, dryck, litteratur och vår gemenskap när du kommer vid sexsnåret. Om solen fortsätter värma kan vi börja på vår altan, om inte har vi tätt tak att samlas under inomhus
Juni månads uppgift blir att lägga ut din bokrecension på bloggen efter läslustan.
Hör av dig till mig och meddela om du kommer senast 1 juni!
M
Kommentarer
Kommer som ett skott och lovar härmed att utföra juni-uppdraget.
Sol och tjing!
En Albert-Bonnier-tegelsten på 700 sidor. Denna släktkrönika är ett stycke dansk sjöfartshistoria. Ett gediget arbete, där varje avsnitt är som en bok i boken. Avsnitten är döpta så exakt på pricken. Så genomtänkta. Det imponerade på mig.
Den beskriver skolans hårda värd där man inte verkar ha nått till aritmetikens inre värld utan all undervisning börjar och slutar med prygel. Avbasningen i skolans värld härdar pojkarna till att acceptera det pennalistiska livet på havet. Ett Babels torn där vissa av romanens figurer drabbas av mänskligt övermod. Det finns människor som beter sig som den nordiska Fenrisulven. Att binda dessa män är det enda rätta. Det berättas om hierarkierna på skeppen. En donkeyman som var den främste. Mycket slit och lite sömn för de övriga. Ett möte med sibetkatterna är inte värre än kontakten med det mänskliga rovdjuret. Man härdar ut och tar nya tag. De stolta sjömännen med sin Dannebrogen. Denna flagga som föll från skyn för 800 år sedan. Den äldsta. Det var något rejält med dessa danska sjömän. Patriarkerna till havs. De betydde något för sig själva.
Mycket sällan ligger skeppen i hamn väl förtöjda vid dykdalberna som förankrats i sjöbotten. Märkligt nog längtar männen till havs igen. Kvinnor, barn och äldre får hålla ställningarna i samhället Marstal på ön Ärö. Kvinnorna är navet i det dagliga livet. Män och kvinnor lever sina egna liv. Sjömännen blir rikare. De blir redare och staden blomstrar. Redarna stoltserar i sina dubbelvikta franska manschetter.
Ett skepp drejar bi och ur havet fångas en nyfödd baby. Havet både ger och tar liv. Trots att frälsarkransen inte kunnat rädda alla som gått överbord, så har havet varit som en trygghet för många unga som velat bli vuxna genom havets hårda skola.
Laurids, som spårlöst försvinner. Han går från hjälte till antihjälte. Sonen Albert som letar efter sin far. En klok person som gör allt rätt. Knud Erik som fostrats av Albert och går till sjöss på ren trots.Pappa Laurids och sonen Albert känns inte befryndade. Däremot utvecklas ett släktskap mellan Albert och den faderslösa Knud Henrik.
Samhället beskrivs ganska ingående. Han har varit där. Romanen utspelas från artonhundratalet till andra världskriget. Jag tänker att det som hände för hundra år sedan i Danmark med stor sannolikhet händer någon annanstans på klotet.
Det finns många nya ord, framförallt sjöfartstermer. Ett otroligt rikt språk.
Berättelsen är kronologisk och berättaren är tydlig.
Carsten vill nog förmedla att Danmark inte bara var ett platt odlingslandskap utan har haft en viktig funktion i världen med sin sjöfart. Mersk-koncernen är ju ett av väldens största fraktföretag och nu förstår jag varför.
Carsten lyckas förmedla sitt budskap om att händelser präglar människors senare handlingar. En arvsyndsroman. Säkert är han inspirerad av äventyrsböcker. Jag tänker osökt på min mofars böcker om Söderhavet. Färgbilder som fascinerade. Det är mustiga berättelser, som känns helt autentiska. Jag bestämde mig för att allt hade hänt. Carsten har ju haft tillgång till öns arkiv. Verket har verkligen något för oss idag. Om hur kvinnorna styr familjer och hem i så hög grad. Matriarkerna.
Mindre bra var det långa partiet om andra världskriget. Det kändes verkligen dystert. Det var första gången jag ville lägga ifrån mig boken.
Vårt hjärta dog i New York av Erik Eriksson från Nordstedts 1999.
Hans släktroman handlar om mor Magda som växte upp i Ryssland. Hans morfar hette Oscar och var son till en svensk affärsmansom hamnat i Ryssland under senare delen av 1800-talet. Under inbördeskriget, som följde på ryska revolutionen, kom Oscar i kontakt med en svensk Röda Kors-kvinna som hjälpte familjen att få visum till Sverige. Den andra halvan är författarens farföräldrar Karl Gustaf och Hedvig som utvandrade tillsammans med 1,3 miljoner andra svenskar utvandrade till Amerika. Bokens titel kommer från den omöjliga kärlekshistorien mellan hans farmor Hedvig och hans farfars yngre bror Fredrik, som sedan dör ensam i New York. En släktkrönika som handlar om tre generationer.
Ett stycke svensk historia som kan vara värd att känna till med tanke på att de flesta har någon släkting som utvandrade till Nordamerika.
Familjen som bytte liv - innerstad mot betongförort
Fågelvägen är det bara en mil mellan Tensta och Djursholm, men det är svårt att tänka sig två mer skilda världar. Journalisten Pontus Herin är 38 år, uppvuxen i fashionabla Djursholm, och har i hela sitt vuxna liv bott i Stockholms innerstad. Driven av nyfikenhet och en vilja att se något annat flyttade familjen Herin till norrförorten Tensta. Han ville utmana sina fördomar om invandrare och förortsliv. Och i Tensta hade han och familjen aldrig varit tidigare.
Pontus, Charlotte och deras treårige Elliot byter liv, med nytt dagis och nya rutiner. De möter människor som alltför väl passar in på fördomarna om ett getto, men också människor som motbevisar den - gubbarna i bastun, den engagerade närpolisen, hiphoparen, baskettränaren och dagispersonalen och många fler.
En fascinerande berättelse om människor från Tensta och Djursholm och vad som händer när en familj helt byter miljö.
Språket är som med många journalisters bokdebuter, inte så genomarbetat. Men boken är ändå läsvärd, en skrämmande blandning av verklighetens fördomar i Tensta och i Djursholm. Litet charmig och mycket fakta samt kopplingar till händelserna i Paris förorter. Bara ett stråk av irritation drabbar mig som läsare då jag inser att han faktiskt tänker genomföra flytten som ett projekt, och bara som projekt. Tja. Glad att bo i en annan förort och har ingen längtan vare sig till Tensta eller Djursholm, men kanske ett studiebesök med tonåringen.