Vi som fick uppleva pjäsen om änkorna

Joyce Carol Oates skrev pjäsen ”Widows” för Meryl Streep. Den blev aldrig spelad – förrän nu på Strindbergs Intima Teater med Cecilia Nilsson och Bo Corre i rollerna som de två nyblivna änkorna Moira och Beatrice. Dramat är en och en halv timme långt och spelas på engelska. Culturellerna fick långnäsa när vi kom en timme för sent till pjäsen den 10/3. Arrangören L fixade biffen och lyckades snyfta till sig fyra ersättningsbiljetter av självaste producenten till den allra sista föreställningen söndagen den 14/3.

L tog med sin E och M var där med kompisen A. Efteråt gick vi tre kvinnor till ”Roffes”, Rolfs kök, och åt en god middag, pratade om pjäsen och om New York bl. a.

M ville reflektera kring vad som är att föredra – att dö oväntat och direkt i en olycka eller att sakta tyna bort i en sjukdom och ha möjlighet att ta farväl av alla nära och kära. M var påverkad av ”Den sista föreläsningen” av Randy Pausch, som hon läst ut samma dag. Den finns också med på You Tube. Den handlar om en man som har tid att ta farväl ordentligt av alla dem han verkligen vill ta adjö av. L tyckte att det var som när hela familjen satt i bastun i hennes barndom och det talades om vad man ville välja – frysa ihjäl eller svettas ihjäl???
A jämförde pjäsen med ”Vem är rädd för Virginia Wolf” (minus männen).

Så här står det i DN från den 14/2 2010:
De två kvinnorna, i var sin ände på samma gata i en liten universitetsstad i New Hampshire, har nästan samtidigt blivit änkor. Vänskap uppstår mellan dem, samtidigt som deras förhistoria efter hand avslöjas som alltmer sammanflätad. Hot och aningar, dröm och verklighet flyter ihop och isär.
Cecilia Nilssons Moira är den som tar initiativet till deras umgänge. Hon har varit änka längst, i 8 månader, och bär sitt kors med påfallande livslust och energi. Bo Corres Beatrice, vars man helt nyligen omkom i en bilolycka, singlar som ett torrt löv genom luften, vissnad i sin övergivenhet.
Men Oates är inte sentimental. Det är inte sorgen hon intresserar sig för, utan resterna: vad blir kvar av kvinnorna när männen, som de helt har inrättat sig efter, är borta. ”The Widows” är om något en studie i avslöjande tomhet. De två liv som utspelar sig här har utan äktenskapet varken styrfart eller riktning. Läs mer här.

M uppdaterade bloggen med detta, för gissa vart L har flugit idag?