Januarikultur

”Hur gör man, det är så himla beundransvärt, hur funkar det?”, och samtidigt ”Gud, att folk orkar hålla på, lägg ner, det enda vettiga är ju att skilja sig när allting börjar bli tråkig rutin och Tinderdejta som en dåre istället”.


Andrew Haighs tredje långfilm utger sig hur som helst inte för att ge några svar på de frågor man som medelålders och gift möjligen går och bär på, eller ens några enklare tumregler att hålla sig till för den som vill förbli gift även i högre ålder. Vad den däremot gör, är att den varsamt undersöker intimitetens många lager och partiella illusion; hur flera år av sammanflätande erfarenheter kan samexistera med privata, tätt förseglade rum som är helt okända för den livspartner som lever i en outtalad, men icke desto mindre trygg, föreställning om att känna till allt av intresse.

”45 år” är återhållsam, mjuk snarare än stram, ett stycke nyanserat och mycket njutbart filmmåleri i mättade vattenfärger. Interaktionen mellan de båda huvudrollsinnehavarna och hela hanteringen av ett delikat material är mästerlig i all sin stillsamhet.

Vi ses på Babs Kök & Bar för en matbit vid 18-tiden. Om vi orkar och vill så kan vi hänga en stund efteråt och smälta filmen tillsammans.

/ A-L

Kommentarer

Populära inlägg